Vådan av att åka kommunalt

Som barnvagnsförare öppnas en ny värld, en ny tuffare värld där det är svårare att ta sig fram. Ständigt är man i vägen och inte går det att ha några spagettiarmar utan det krävs muskler. Jag har åkt buss, tunnelbana och tåg den senaste veckan och här kommer en liten utvärdering.
Buss - När man ska gå på vid mittdörrarna så får man vara på hugget för att bryta strömmen av andra resenärer som går bak i bussen. Det låter inte så jobbigt, men man känner sig sällan uppskattad. Ofta är barnvagnsutrymmet ganska snålt tilltaget och ska man stå bredvid (eftersom det alltid sitter en fet karl på sätet intill) så får man surar blickar och armbågar. När man sen ska gå av bussen så stannar den ofta en bit ifrån trottoaren. Det beror antingen på att bussen inte kan komma in till kanten eller på att bussföraren struntar i att ställa sig intill. Jag har hitintills inte varit med om att någon har hjälpt mig av med vagnen, förutom en annan mamma som hade fullt upp med sin egen vagn. Istället har jag fastnat med hjulen under bussen mot trottoarkanten. Ganska svettigt må jag säga.
Tunnelbana - Kan sammanfattas med ett ord: Kiss. För att komma ner på perrongen så tar man hissen och vad händer där? Jo man förgås nästan av kisstanken som slår emot en. Stackars alla våra barn som får utsättas för denna vidriga odör. Inte är det vidare kul i tunnnelbanan heller, det finns ju ingen riktigt bra placering för vagnen.
Tåg - Det är för mig en gåta hur tågkonstruktörerna har tänkt sig att man ska få på en barnvagn på tåget. Men man vill kanske inte ha barnvagnar på tåget? Det kräver i alla fal att man får hjälp att baxa upp den. Väl inne i vagnen är det åter ett gissel var den ska stå. Vi kom inte in mellan sätena med vår vagn och då är den ändå nätt.
Till slut återstår bara bilen, men den är ju miljörfarlig, verkar krånglig och i vår familj ickeexisterande. Alltså återstår bara apostlahästarna.