Familjeliv

Nu har vi varit hemma en vecka och lever familjeliv. Vi försöker hinna med det mest basala som äta, sova och umgås. Allt prat som jag hade hört om hur svårt det är att hinna med något stämmer. Jag trodde det skulle finnas mer tid, men det gör det inte när man ammar i stort sett hela tiden och resten av tiden vill Vera sova på någon av oss. Matro är inget som finns längre, vi slevar i oss maten ofta med henne i famnen. Det var inte mitt stoltaste ögonblick när Vera fick bearnisesås i håret från pizzan jag åt.
Jag är förvånad över hur bra det går att sova med bara några timmars kontinuerlig sömn i streck, men det är kanske hormonerna som gör att man pallar. Fast hormonerna ställer också till det så jag blir gråtmild för det minsta. I dag rördes jag till tårar av att min man hade gjort nya snittytor på blommorna vi fick. Hur många män gör det? Och varje kväll lägger jag mig bra trött men med ett leende på läpparna för jag har en sån fin familj.