Trots

Det fanns en tid när Vera studsade hem från dagis. När hon glatt satte på sig overallen och inte kunde vänta tills vi kom hem. Nu har det scenariot långsamt bytts ut mot det motsatta. Det började med att hon satte sig på tvären men olika avledande manöver brukade få henne att glömma bort vad hon höll på med. Vi räknade tårna och bokstaverade kompisarnas namn. Som tur var märkte hon inte när jag kom av mig varje gång jag skulle stava till Maximiliam. Men i dag var det tvärstopp inga manövrar i världen kunde få henne att släppa tanken på någons kvarglömda hårspänne som hon prompt skulle ha med sig hem. Jag pratade vänligt, jag försökte kramas (inte populärt), jag lovade guld och gröna skogar (saft med sugrör och Nicke nyfiken på dvd) men inget gick hem. Till slut fick jag bära henne under ena armen samtidigt som jag försökte dra vagnen med Elsa med den andra. Jag orkade bara några meter i tagen men till sist kom vi hem. Jag kan lugnt säga att det har varit den jobbigaste dagen i mitt liv som förälder. Men i morgon är en ny underbar dag. Då ska vi ha matchande kläder och likt familjen von Trapp sjunga och skutta hela vägen hem från dagis.