Fullproppat

Att resa med barn är något helt nytt i vår värld. När vi hämtade hyrbilen strax innan jul så tyckte vi att baggaget såg rymligt ut, men det var ju helt fel. Vi hade ingen aning om att en barnvagn är så rysligt skrymande, vi fick packa om den flera gånger. Till sist körde vi till Uppsala omedvetandes om att bakluckan inte var riktigt stängd. En ilsken skylt på den elektroniska panelen gav utslag om att den inte var stängd till 100 %. Jag undrar hur många procent av luckan som var stängd 87%, 79%? När vi hade firat jul med granar och tjocka släkten så var det återigen dags för att packa in sig i bilen. Den här gången gick det omöjligt att stänga baggaget. Det visade sig att det var karmen kring barnvagnen som tog i och det allra konstigaste var att den stod på exakt samma ställe som när vi åkte i väg. (Vi lyckades stänga luckan till 100 % i Uppsala.) Efter att ha försökt ett antal gånger så ville jag bara bete mig som en femåring och att någon annan skulle fixa det hela. Då kommer insikten om att vi är föräldrar som måste ta sitt ansvar och som måste kunna packa bilen. Till sist fick vi ta barnvagnseländet inne i bilen.
Vera tog resandet med ro, hon satt och sov mest hela tiden.

Ibland blir det bara lite för mycket..

Jul, klappar, köphysteri, ja ni vet hur det är i dessa tider. Alla är stressade av allt man ska hinna med och alla måsten. Är man en liten plutt som får en kamera uppstucken i ansiktet bara för att mamma ska få en bra julkortsbild så kan man ju lacka till.

GOD JUL!

Montezumas hämnd

Varning! Känsliga läsare skall inte läsa denna text som handlar om spyor och täta toalettbesök.

Jag har bävat för hur det ska gå att vara magsjuk när man har en liten bäbis men efter två helger med magsjuka så vet jag att det går. Det är inte kul men man överlever. Förra helgen var jag frisk och kunde ta hand om resten av familjen men den här helgen var det min tur. Magsjukan blev ett riktigt mardrömsscenario när jag insjuknade på tåget mellan Uppsala och Stockholm. Som tur var fanns mina föräldrar med på resan och de fick ta hand om Vera när jag fick störta in på toaletten. Sen fick jag störta ut igen för att amma Vera som gallskrek. När vi till sist kom hem efter en jobbig taxitur så däckade jag i sängen. Efter en halvtimme var det dags att amma igen, jag fick hålla för munnen och efter en kvart var det dags att springa och spy. Men annars har det gått, jag har legat i sängen och varit matmaskin och F har tagit hand om Vera. Det skulle dock inte ha gått om jag hade varit själv eftersom jag var så matt så jag knappt orkade sitta upp på hela dagen.
Vera tog sin magsjuka med ro, som tur var drabbades hon inte så hårt. Hon var på sitt allra soligaste humör, men det är klart att kräkas och ha diarre är ju mer ett normaltillstånd för henne.

Den ojämna kampen

Jag minns en kille i min ungdom som sa att det var ju ingen idé att rensa ogräs för de skulle ju ändå alltid komma tillbaka. Det är något jag brukar tänka på och ibland är det så tröttsamt att hålla på med en ojämn kamp som man inte kan vinna. Tvätten är just nu en sån kamp. Igår var tvättkorgen äntligen tom och det har ju inte hänt sen jag var gravid och uttråkad och tvättade allt. Men igår så såg jag plötsligt botten på tvättsäcken och tyckte det kändes härlig. Lyckan blev kortvarig, kanske en halvtimme innan det var dags att slänga in spyiga och bajsiga kläder i maskinen. Fast det känns ju larvigt när man istället får ett leende från sin sötnos som just har kissat ner skötbordet igen. Det där leendet som gör att man ryser i hela kroppen och gör att man bara villl ha mer, mer smajl och gurgel. Så får jag min dagliga dos leenden så kan jag tvätta hur mycket som helst.

Vådan av att åka kommunalt

Som barnvagnsförare öppnas en ny värld, en ny tuffare värld där det är svårare att ta sig fram. Ständigt är man i vägen och inte går det att ha några spagettiarmar utan det krävs muskler. Jag har åkt buss, tunnelbana och tåg den senaste veckan och här kommer en liten utvärdering.
Buss - När man ska gå på vid mittdörrarna så får man vara på hugget för att bryta strömmen av andra resenärer som går bak i bussen. Det låter inte så jobbigt, men man känner sig sällan uppskattad. Ofta är barnvagnsutrymmet ganska snålt tilltaget och ska man stå bredvid (eftersom det alltid sitter en fet karl på sätet intill) så får man surar blickar och armbågar. När man sen ska gå av bussen så stannar den ofta en bit ifrån trottoaren. Det beror antingen på att bussen inte kan komma in till kanten eller på att bussföraren struntar i att ställa sig intill. Jag har hitintills inte varit med om att någon har hjälpt mig av med vagnen, förutom en annan mamma som hade fullt upp med sin egen vagn. Istället har jag fastnat med hjulen under bussen mot trottoarkanten. Ganska svettigt må jag säga.
Tunnelbana - Kan sammanfattas med ett ord: Kiss. För att komma ner på perrongen så tar man hissen och vad händer där? Jo man förgås nästan av kisstanken som slår emot en. Stackars alla våra barn som får utsättas för denna vidriga odör. Inte är det vidare kul i tunnnelbanan heller, det finns ju ingen riktigt bra placering för vagnen.
Tåg - Det är för mig en gåta hur tågkonstruktörerna har tänkt sig att man ska få på en barnvagn på tåget. Men man vill kanske inte ha barnvagnar på tåget? Det kräver i alla fal att man får hjälp att baxa upp den. Väl inne i vagnen är det åter ett gissel var den ska stå. Vi kom inte in mellan sätena med vår vagn och då är den ändå nätt.
Till slut återstår bara bilen, men den är ju miljörfarlig, verkar krånglig och i vår familj ickeexisterande. Alltså återstår bara apostlahästarna.

Känslor och hormoner

Som nybliven mamma så snurrar det en massa tankar och känslor i kroppen. En del beror säkert på hormoner och andra på den förändring som har skett. Förutom alla positiva känslor så har jag haft dödsångest och en massa tvångstankar. Götgatsbacken är hemsk, för vad skulle hända om man tappade greppet om barnvagnen. Vågar inte ens tänka tanken fullt ut. Likaså är det hemskt i Slussen att det bara är ett räcke ner till spåren. Tänk om man skulle snubbla till? Det borde vara ett heltäckande mur så det inte gick att ramla ner.
En bra sak med alla konstiga känslor är att jag inte är mörkrädd längre. Skulle det komma någon som bryter sig in så skulle jag bli rosenrasande för ingen får hota vårt barn. Jag är också redo att slänga mig framför barnvagnen om det skulle komma en galen bilförare. Bara så ni vet.

Paria

Så har vi blivit avvisade igen, småbarn i barnvagnar är inte välkomna någonstans längre. När vi var på Moderna museet i veckan och skulle fika så kom en tjej fram och sa att vi inte kunde komma in med barnvagn. Hon hänvisade till brandskyddsmyndigheterna. Jag förstår mycket väl att man inte får blockera nödutgångar och göra att det blir svårt att ta sig fram, men vad jag vänder mig emot är att det har blivit en vanlig ursäkt. Jag skulle gärna se ett papper från myndigheten där det står max antal vagnar i lokalen, inte bara hänvisas av personalen som tycker det är allmänt jobbigt med barnfamiljer. Det konstigaste var att i kaféet så fanns det säkert tio barnvagnar, var vi den elfte som fyllde kvoten?
Tacka vet jag Ballux eller Soda, där går det också bra att fika med barn och det fins barnstolar. Förra helgen upptäckte vi också ett fik i Hornstull där det fanns bord med papper på och kritor så att barnen skulle kunna rita på bordet. Dessutom gilade personalen barn, vilket nästan aldrig händer igen. Än finns det alltså hopp!